lindis79

Detta jullov har jag verkligen sett framemot. Efter en lång och intensiv höst kände jag att detta är vad jag behövde. Men nu känner jag att det får vara nog med lov, och jag är rätt säker på att mina barn håller med mej. Det är ju bara vi som är lediga så det är inte lätt att hitta ngn lekdate. Min tanke var att inte boka in så mycket så vi hade tid att ta det lugnt och njuta. Sen är det ju också årets fattigaste månad så man vill ju inte lägga en massa pengar på Andys, badhus och annat. Men på måndag är det dags att jobba igen och tillbaka till vardagen. Clara börjar sin dans på tisdag och Clara och Walter börjar simskolan på söndag. Egentligen orimligt tidigt för en söndag, börjar kl 8, men vad gör man inte för sina barn.

Det var ju evigheter sen jag skrev här sist, hade nästan glömt bort den helt. Men nu sitter jag här i min ensamhet och är uttråkad och har inte så mycket annat för mej. Barnen sover och mitt <3 är inlagd på sjukhus för vattenkoppor och lunginflamation. Förhoppningsvis får vi hem honom på söndag.

Vad kan man då göra en fredagskväll.

1. Jag skulle kunna städa, men då väcker jag kanske barnen. 
 
2. Jag skulle kunna ställa mej på Orbitreken och träna, men då måste jag duscha efteråt och då hör jag inte om barnen vaknar.

3. Skulle kunna lägga mej i badet med ansiktmask och ett glas rött, men avstår av samma anledning som i punkt två.

Så nu sitter jag här i soffan med ett glas rött och datorn i knät, med hundarna som sällskap. Jag förstår nu alla ensamstående som letar efter sin rätte på nätet, för vad finns det annars att göra en fredagskväll. På TV är det inget att titta på om man inte är ett Idol fan, vilket jag inte är. Annars visas det bara en massa serier i repris, vilket jag inte alls förstår. Om man gillar en serie har man väl sett alla avsnitt eller, varför då visa det en fredagskväll. 

Angående det där med nätdating, funkar det verkligen? Man har ju hört om folk som hittat den rätte på detta viset, men man har ju också hört om vilka galningar det finns där. Har ngr i min närhet som håller på med nätdating men än så länge har de bara fått bottennapp. Träffats ngr gånger och sen blir det inte mer. Det verkar nästan jobbigare än när man var tonåring och hade en ny kärlek varje vecka, som tyvärr inte alltid var ömsesidig. Men nu har man annat att tänka på och ta hänsyn till som man inte hade som tonåring. Nej jag är glad att jag är lyckligt gift för jag hade inte orkat med det, men jag önskar er andra lycka till.

Som sagt det var ett tag sen jag skrev här och det har hänt en hel del sedan sist. Det största som hänt är att jag och Robban äntligen har gift oss. En underbar dag som jag sent kommer att glömma. Jag svävade runt på små rosa moln och ingen lyckades få ner mej från dem på hela kvällen. Dagen efter är en annan femma, när man med blixtrande huvudvärk var tvungen att städa festlokalen. Men vår bröllopsdag kunde inte blivit bättre, god mat, alla på topphumör, roliga tal och dans natten lång. Bröllopsnatten spenderade vi på Grandhotel med en säng som man kan fundera över, men många skratt har det blivit.

Det har också spenderats en himla massa timmar på klubben. Vi har haft en underbar träningshelg, och är igång med att planera nästa, kursverksamhet både för mej och Lova men också en valpkurs. Sen ngr MH och MT. Lova och jag har också varit flitiga besökare på måndagsträningarna.

Nu i början på oktober var jag och Lova iväg på årets KFÖ. Denna gången var det bättre väder, men sovplatsen var absolut sämre. Sova i tält på ett uppbökat fält. Men Lova imponerade både matte och resten av plutonen. Hon var vid min sida på alla skjutövningar. I början var hon väldigt nyfiken på "gubben" som jag sköt ner för det gjorde jag faktiskt, men då fick jag förklara att det var ett laddat och dödligt vapen jag hade i handen och jag ville inte gärna skjuta henne. Trots detta lyckades hon skada sej, under en av skjutningarna trampade hon på en bit metall som skar upp tassen så då fick vi besöka vetten.

Jobbet är igång igen, och det med LGR11 och allt vad det innebär. Det finns mycket man kan säga om det, men med alla dokumentaion vet jag inte hur jag ska hinna med all planering, reflektion och utvärdering som var så viktigt när jag gick på högskolan. Men jag har en plan.. Precis som Sickan :-)

Vi får väl se när jag skriver nästa gång...

                                                

Funderar på om man ska åka och lyssna på Cesar Milan när han kommer till Malmö. Ngn som känner för att följa med?

När jag kom till jobbet idag surrades det i personalrummet om ett TV program som visats igår på SVT. Programet heter Klass 9A och ska handla om en klass med dåliga betyg,vilken en grupp pedagoger ska hjälpa för att höja dess betyg. Själv hade jag inte sett serien eftersom jag tränar hund på måndagar, men jag blev nyfiken efter att ha lyssnat på mina upprörda kollegor. Så när jag kom hem tittade jag på SVT play, och jag förstår de upprörda rösterna i personalrummet. Först tänkte jag att detta måste vara ett skämt, men det kvittar för detta är vad svenska folket ser. Och då förstår jag den kritik som skolan får.

I första avsnittet fick man träffa tre av lärarna ( var de hade hittat dessa karaktärer kan man undra) Den första var en mesig, ung, kvinnlig lärare. Det tog henne 25min att starta lektionen!!! Det är inte sant, vilken lärare skulle acceptera att det tar 25 min att börja. Inte jag iallafall, och inte ngn annan lärare jag känner iheller. Jag förstår att det kan vara jobbigt att hålla ordning i en klass, och att vissa klasser tar mer energi än andra, men det finns ändå en gräns.

Nästa var en ung (såklart) manlig, nyuteximinerad lärare. Han hade jobbat ett år men tyckte att han var bättre än sina kollegor som jobbat i 15 år. Han var en machokille som han själv sa som hade koll på läget. Det tog iochför sig inte 25min för honom att börja sin lektion, men det fanns andra grejor som man kan ifrågasätta. Han svor som bara den och var oförskämd mot vissa elever, dessutom favoriserade han flickorna.

Den sista var en ung kvinnlig lärare som ville vara kompis med sina elever. Hon startade sin lektionen med att fråga sina elever vad de visste om henne. Då berättade de om hela hennes bakgrund. Då kommer ju frågan hur personlig bör man vara som lärare, hur mycket behöver eleverna vet om mitt liv och var drar man gränsen. När en av tjejerna la upp fötterna på stolen, frågade läraren om hon knöt skon och gjorde tummen upp. Vad är det, hon skulle skriva av det som stod på tavlan, hon skulle inte gå ngnstanns så behövde knappast knyta skon just då. Dålig respekt för sin lärare och klasskamrater tycker jag. Efter lektionen sa hon själv att hon gärna vill att eleverna ska tycka om henne och hon tyckte inte om att vara arg. Tanken slog henne inte att ibland måste man sätta gränser.

När man ser detta program undrar man var man hittat dessa karaktärer, och kan de verkligen finnas på en och samma skola. Nu påstår jag inte att jag är världens bästa lärare, långt ifrån. Jag har massor som jag kan bli bättre på, men det finns ju saker som man aldrig gör.

Man tänker på hur man pratar, och har tydliga gränser. Respektera sina elever och de respekterar sina lärare. Ha förståelse för att alla kan ha sina bra och dåliga dagar.
Ja detta program var inte ngn bra reklam för mitt yrke, och det får mej att undra om det verkligen är detta man ska jobba med??!!. Det känns som det är så lätt att klaga och skylla på pedagogerna.

Igår dog vår lilla katt Vega. Hon flyttade in hos oss när vi flyttade in i vårt hus. Då kom hon, en liten sköldpaddsfärgad kattunge och ville bo här. Hon skulle bli 6 år. Hon var en otroligt snäll katt och helt orädd, och tyvärr var det nog det som blev hennes död. Hon kommer att vara saknad, speciellt av Clara som såg henne som hennes alldeles egna katt.

 Clara och Vega sov ihop, vilket de gjorde väldigt ofta.

När jag tänker tillbaka året som varit, så känns det som ett ganska tungt år. Naturligtvis finns det ljusglimtar också och tur är väl det. Jag är väldigt tacksam över min familj som alltid ställer upp, över min barn, min sambo, mitt underbara träningsgäng och hundarna så klart.

Men framförallt slutet av året var tungt. Jag lyckades inte nå mina mål varken med min egen träning eller hundträning, men det fortsätter vi att jobba på under detta året. Jag hade det jobbigt på jobbet som tyvärr tog ut sej även här hemma, jag var ständigt trött och hade inte det tålamodet för mina barn som jag normalt brukar ha. Jag har blivit lovad ändring på jobbfronten nu när jag kommer tillbaka och det hoppas jag att min chef har lyckats ordna.

Min älskade lille påg har inte velat prata och det har varit svårt att förstå honom. Under hösten började en pojke med Down Syndrom på W avdelning. Med honom pratar de teckenspråk vilket de också lär barnen på avdelningen så att de kan prata med honom. Detta har Walter tagit till sej, och han började prata med tecken, som senare blev ord. För varje dag som går nu kommer det nya ord, dock med hans eget uttal men nu förstår man honom iallafall. Så nu känns det som om det går åt rätt håll.

Clara då, ja ibland säger R och jag att det är tur att hon är söt (skämt). Hon har de senaste månaderna verkligen testat sina föräldrars tålamod. Hon är envis och bestämd och kan ibland var riktigt jobbig. Och detta har även visat sej på dagis. Vi får väl se om detta är ngt hon växer ifrån. Men vi har dagliga samtal om hur man ska hantera sin ilska och att man inte alltid kan få som man vill.

Under ett par veckor innan jul fick var det inte alltid roligt att hämta barnen på dagis, för man visste inte vad man skulle få höra. Walter hade börjat bitas på dagis, vilket tydligen är vanligt hos barn som inte pratar. Ren frustration som kom ut genom att bitas. Och Clara som hade svårt att hantera sin ilska, som när man frågar henne varför hon blev arg, vet hon inte. Det var var jobbigt och det var ofta som tårarna brände i ögonvrån. Man vill ju att sina barn ska uppföra sej och vara omtyckta. Och själv kände jag mej som en dålig förälder.

Sociala har vi heller inte varit. Vi brukar alltid umgås mycket med vänner och familj, helt oprentantiöst. Men det har blivit mycket lite av detta, utan vi har mest suttit hemma. Men det hoppas jag ändras igen nu, då vi egentligen är väldigt sociala.

Men nu glömmer vi allt som varit och tar nya tag. Det är nytt år och nya utmaningar. Jag tror att vår ledighet har varit välbehövlig och nu ser både jag och barnen framemot jobb och dagis igen.

Sen händer det en hel del roliga saker under året som vi kan se framemot. Vi har efter 16år bestämt oss för att gifta oss, så på midsommarafton blir vi familjen Bendroth. Vi kommer också att påbörja planerna för vårt utbygge som jag har sett framemot länge.

Clara tog kort på sin trötta mamma och naturligtvis ville hon att Egon skulle vara med.

Önskar jag er alla.

Ligger nu i soffan och njuter av lugnet med mina två hundar, medans W sover, R och C leker med sina julklappar.